Till

Älskade koreanska mor & mormor.

Som i den korta korrespondens vi haft sedan tidigare när ni yttrat om förståelse för kulturskillnaden mellan Sverige och Korea så kan jag bara skratta. Är det jag som skall ta hänsyn till ert vrickade samhälle? Ett samhälle där barn är största exportvaran.

Vem lämnade vem?

Ni lät mig gå, och nu är jag beredd på en kortvisit efter alla dessa år. Och jag skiter fullständigt i all problematik som ingår i detta. Vem grävde ned sig i problemen? Vem gifte sig, bildade familj och har hållit god falsk min med denna hemlighet alla dessa år? Vem är det som har bedragit sin make - mina systrars far? Inte jag.

Vad skulle mina systrar tycka? Eller skulle dom resonera som er?

Kanske är det i själva verket att ni verkligen skäms över era handlingar, och därför inte vågar ta steget att berätta om mig. Ni är rädda för konsekvenserna. Men som ni vet, av misstag ingår oftast konsekvenser och jag hoppas att ni haft en livslång ångest av detta. Ni vet den enda lösningen till det problemet. Att ni tar steget och berättar om min existens.

Mormor, du kanske väntar på att dö. Du hoppades på att jag skulle vänta längre tid. Men tyvärr, jag drar nog förbi er någon dag i sommar. Kanske står jag där utanför din dörr en vacker dag. Vem vet.

Mamma, ibland brukar jag vara barnslig och skylla mina brister på dig. Att jag är så lik dig genetiskt. Att mitt sköra psyke är på grund av dig. Ja, kanske hade jag också lämnat bort mitt barn om jag hade försatts i en lika prekär situation? Men kom inte med något skitsnack, anledningen var inte att du inte kunde ta hand om mig. Du skämdes bara något så oerhört jävla mycket. Du vågade inte berätta för din släkt.

Och jag har insett att du aldrig kommer att våga ta steget. Efter så här många år så kommer du bara försöka förneka.